Måndag 27/2

06.20 Väckarklockan ringde. Snoozade x två
06.34 Steg upp. Morgontoalett. Orkade inte raka mig trots mina åsikter om ansiktshår.
06.50 Påbörjade frukost. Wasa Frukost med hushållsost + kaffe med mjölk. två stearinljus. Sportdelen SDS.
07.05 Avslutade frukost. Borstade tänderna
07.10 Låste dörren. Började cykla till jobbet.
07.23 I omklädningsrummet. på vägen spelade iPoden bl a The Cars, Livin' thing och Twelve thirty
07.29 Ombytt, fick springa för att hinna i tid.
07.45 Träffade första patienten. Sövde henne för att en ortoped skulle ta skruvarna hon hade i fotleden
09.30 Kaffepaus
09.50 Läste på lite i instruktionsbok för respirator. Sedan nästa patient. Stelopererade tårna i ryggbedövning. Fick sedering av mig men somnade inte riktigt. Fick kallprata som en frisör.
12.30 Lunch. inte god men billig. trettio minuters tupplur.
13.30 TIllbaka till patienten.
14.45 Nästa patient. Gammal tant (88 år) med bruten arm, fin finlandssvensk brytning. Sövd och intuberad av mig. Fick en av de coolaste mediciner som finns - Noradrenalin
16.00 Kaffepaus
16.30 Slut på arbetsuppgifter. Väntan.
17.00 Hem
17.20 Hemköp. resten av veckans lunch plus mjölk.
18.00 Avslutade mitt pussel. Lagade och åt makaroner med köttfärssås.
18.45 Internet + chattande + fildelning. Mest hiphop som passar som bilmusik
20.30 Läste In Cold Blood
22.05 Läste ut In Cold Blood. Satte på Vita Huset
22.45 Spelade Rock n roll blåa ögon på gitarr, sen gick ljusa e-strängen sönder. Tittade på letterman.
23.40 Skrev det här. Lägga in nytt på iPoden. Läsa en novell av Camus.
ca 01.00 Somna

vad ska man göra för att få lite ömsesidighet

Den här 70-talsretro-MQ-kampanjen (en rökfri generation - vad är det? Spola kröken, Hoa-hoa Dahlqvistvibbar är vad det är) är så dum. Hur många gånger ska det behöva sägas, det finns ingen person värd att beundra som inte röker
Exhibit A:

90-talet! The miseducation of Lauryn Hill alltså, Ex-factor är så skitbra.

97, 97 var har du tagit vägen nu

En resa ned för minnenas aveny igår: Lägenhetsfest, folköl, No diggity och Fugees och snoop dogg och en sjukt bra låt med ett band som heter camp lo som borde varit en hit men nog inte var det (har aldrig lärt mig vad den heter fast vi lyssnade på den jämt på gymnasiet). Och såklart fortsatt firande av tioårsjubileet för Different Class.

Sen tog min värd fram pastis och det blev riktigt fint allting. Knappt tolv timmar kvar....

Varför heter det brobizz?

Äntligen lite dans igen. Igår hade jag klätt ut mig till en av mina bästa vänner och fick känna på hur det är att gå omkring och vara honom. Det var rätt bra faktiskt, så nu känns det lite trist att bara vara sitt eget tråkiga själv igen. För några veckor sedan låtsades jag också vara honom och sjöng Zlatan & jag på mitt nya jobbs personalfest och när de tyckte att det lät så likt originalet så sa jag att det var för att det är jag som sjunger på inspelningen fast det egentligen är han. Han är skitlyckad, barn och sambo och sånt. Men han är covermusiker och jag är läkare. HA!

Imorse (alltså kl halv tre) hade jag sån jävla huvudvärk och så läste jag i bostadsdelen om en kille som var sambo med en tjej och började nästan gråta. Jag har aldrig varit sambo med någon. Jag vill vara sambo. Buhu

Brian Wilson tycker att Be my baby är världens bästa låt och lyssnar på den varje morgon, men jag förstår inte storheten och tro mig jag har försökt. I think, er no, I mean, oh yes, but it's all wrong. Jo och nu tycker jag att det får vara nog med den här dressmann-skäggstubben som män har kört med ända sedan åttiotalet. Fram för omsorgsfullt välrakat - som film noir-detektiver, Sebastian Flyte, Humbert Humbert (varje riktigt man rakar sig två gånger om dagen, Lo) och Michael Corleone. Det är bara män med penisavund som har ansiktshår

Nu är det bara 48 timmar kvar tills den här bloggen går in i nästa fas - den fullständigt uppriktiga och ocensurerade skildringen av min tillvaro, utan analys, utan förskönande prosa, utan tillägg och utan subtraktion. Stay tuned, nedräkningen har börjat.

I guess I just wasn't made for these times

Såg Petters nya video innan. Den var rolig. Det roligaste var att Petter såg ut precis som Rooke i den. Man kan förstå att Petter har en relation till Snoop Dogg och han neptuneskillen vad han nu heter (pharrell?) och gör en likadan låt och video (för att skoja? på allvar? är han inspirerad? är det ironiskt? postironiskt? Hiphopkulturen ligger bortom min fattningsförmåga) men att han vill driva med/hylla Rooke är lite märkligt. Men han kanske är större än vi KB-losers inser, han kanske är ett geni, en legend på andra ställen i världen. Som de där The Trampolines som sålde typ en miljon skivor i Japan, men i Malmö bara var misslyckade fritidsledare på Kajplats 305.

Också, löpsedlar är konstiga. Igår cyklade jag förbi en tipsbutik där de vanliga melodifestival- och let's dancehyllningarna som väl närmast kan beskrivas som surrealistisk-dadaistisk konst, kompletterades med Dagens Industri:

HAN (bild på en man i kostym) TOG HEM 3 MDR.
Jag förstår ingenting. Vem är han? Vad menas med tog hem? Och framför allt, vad i helskotta är 3 mdr?

Regression

Gjorde en riktig klassiker igår. En gammal goding alltså. Ville inte göra av med pengar men stod heller inte ut med tanken på att tillbringa ännu en helg helt och hållet inom hemmets fyra väggar (fasat mitt hem har säkert tio väggar, men ändå). Så jag gjorde som jag brukade göra på den gamla goda tiden. MYCKET billigt vin från systemet på förfest som varade ända till klockan halv två, sedan direkt till KB, inget inträde och två timmars smunkande av andra människors dricka - en klunk här och en klunk där. Det enda tecknet på mognad var att jag hade en riktig vinterjacka för att slippa frysa på vägen dit, och faktiskt betalade garderobsavgiften. Det hade jag aldrig gjort om jag varit tjugoett. Eftersom hela äventyret bar flashbackens (backlashens?) prägel så betedde jag mig som en tjugoettåring också dvs ingen dans men mycket fashionabel pessimism och utstuderat tankspritt rufsande av håret.

Notan för en helkväll: 49+15 = 64 kr

katter är bättre än hundar

Februari. Rövmånad. Jag har näsblod tre gånger om dagen och måste ha papper i vänster näsborre nästan jämt. Försök bli tagen på allvar med näsblod - det går inte. Det är barn som har näsblod efter att de trillat i rutschkanan, alltså är man ett barn när man har näsblod. Det är ett sociologiskt experiment, att uppleva genusteori, strukturell rasism, the works. Folk ser ens särdrag, passar in en sin uppsättning tolkningar och mallar, får förväntningar, projicerar förväntningar, jag börjar handla enligt förväntningar, och har till slut blivit ett barn och börjar gråta för att någon ska ta hand om ens näsblod.

Eh Match point. Klaga aldrig på regnscenen. I Woody Allens värld övergår åtrå och längtan till kärlek i regn. Det krävs nederbörd för att man ska få varandra. Se Manhattan, se Husbands & Wives. Det är alltså en kliché, men det är Woody Allens egen kliché, precis som de lyssnande ansiktena på operan/konserten/teatern (Holly och hennes cateringkollegas tvekamp om arkitekten, Isaac och Yale och Mozart), gallerirekvisitan (to me, it was all textural you know... It had a wonderful negative capability), lägenheten med utsikt (Julia Roberts), babbelfesterna, promenaderna, bläddrandet i existensialistiska klassiker (I'm gonna get you this books I think & I don't think you can teach writing, you can just expose the students to good literature) etc. Det är hans klichéer och det är hans värld och det är ju den vi älskar.
Fast det är helt ruttet att ha med Woody Allen-citat i en text om Woody Allen. Nästa person som kommer och tjafsar om att "han är så bra, det är så bra DIALOG" ska jag personligen bjuda in i näsblodsklubben, men eftersom jag redan är med där slipper jag ge mig själv en propp.

Jag håller fast vid mitten av nittiotalet. De här Arctic Monkeys eller vad de heter är osvängiga, tråkiga, brittiska precis som jag tänkte mig det. Men 1995 var bra:
I keep falling over I keep passing out when I see a face like you och If I could be who you wanted, if I could be who you wanted, all the time, all the time...

Heja Säffle

Jag ångrar mig. Rågblond är inte alls en dålig hårfärg. Jag hade en underbar försommar för några år sedan i sällskap med rågblondhet. Vissa av de ögonblicken hör fortfarande till de bästa jag varit med om. Rågblond hör ihop med Värmland också (skira björkar utmed Klarälvens strand, ljusa nätter, oblekta linneklänningar osv) och Värmland är som bekant ett av Sveriges sympatiskaste landskap.
Jag slog upp cendré, det betyder askblond. Men det gör mig i och för sig inte så mycket klokare, för asken är väl ett träd, och träd brukar ha gröna löv och bruna stammar så vad det har med blond att göra förstår jag inte. Kanske är det askar som fäller de där fröna som ligger överallt den 24 april? Men de är ju rågfärgade i vilket fall som helst.

Politiska tjänstemän förtjänar kärlek

Hur kunde jag glömma CJ Gregg. Hon måste vara med. Det innebär att Camilla Macaulay ryker, hon var väl ändå rågblond om jag inte missminner mig. Rågblond är världens tråkigaste hårfärg. Till och med cendré är mer spännande (vad är candré egentligen. Det brukar heta så i signalement, men jag vet inte hur det ser ut. Jag skulle aldrig kunna känna igen efterlysta brottslingar)

Ja, precis. Precis

Gulligt 1: sr.se - sveriges rörigaste internetsida
gullligt 2: när en av deltagarna hakar på en annans resonemang i Filosofiska rummet och så blir de så glada så att det nästan bubblar om djupsinnigheterna, och sen avslutas alltid, alltid det hela med "det fenomenet är så spännande" upprepas x flera av samtliga deltagare, ofta kombinerat med "människans obotliga vilja att/upptagenhet med/nyfikenhet på" (kan appliceras på alla tänkbara ämnen i humaniora, som ju trots allt är studiet av människans oupphörliga vilja att.. osv). Jag älskar såna pratprogram där experter från olika områden (typ en poet, en matematiker, en psykolog, en litteraturvetare) ska prata om abstrakta ting. Jag tänker mig att den franska statstelevisionen sänder sådana oavbrutet. Som Daniel Auteuils program i dolt hot - det skulle jag vilja ha på DVD.

Finnar är roliga

Det här hittade jag på någon filmsida:

"som Ari Kaurismäki lakoniskt konstaterade angående dogmamanifestet: »Min nästa film skall vara helt utan bild«."

Mina bihålor plågar mig

Fan vad jag är trött på den här ny-ytligheten. Att diskutera dokusåpor med ett allvar som är värdigt teodicéproblemet, och att gå omkring och vara sina klädmärken. Att bara dricka öl som har uteslutande konsonanter i namnet, och typ hålla den så att alla kan se etiketten. Att vara människa är lite svårare än att bara köpa rätt grejer. No logo, motherfuckers

Isolering

Apropå långa omdömen - värst av allt är långa omdömen om mat eller dricka. Den dag man börjar prata om "härlig syra" eller "kontraster" eller att något "bryter av" mot något annat, är det kört. När man står och hånglar med balsamvinägerflaskan. När man använder femstaviga ord för att beskriva saltet. Då har allting annat i livet förlorat all mening, det är när man befinner sig vid en punkt i tillvaron bär man hamnat så långt från all tänkbar fara, så långt från ens tillstymmelser till misslyckanden, när man aldrig undrar över någonting. När man aldrig ångrar någonting man sagt eller gjort. Man är aldrig tacksam över något för allt finns där hela tiden.

Eller så är det tvärtom och alla de där utläggningarna är bara besvärjelser som ska täcka över något otäckt, som man inte vill se eller röra eller höra talas om. I vilket fall som helst är det bättre att hålla sig till tycker om och gott/äckligt. Misstro allt annat.

Nu har jag inte träffat en enda människa på 24 timmar och håller på at bli tokig. En enda förkyld, vit, hemmasittarhelg tar knäcken på mig. JAG VILL TRÄNGAS PÅ ETT DANSGOLV!!!! Atschoo

James Blunt är rätt rolig. Han ylar.

Highway to hell

Mitt jobb går ut på att söva folk, eller som vi branschen säger - patienter. Igår sövde jag en massa kvinnor för att deras oönskade foster skulle kunna skrapas bort, idag sövde jag de som skulle få elektrokonvulsiv terapi för depression dvs elchocker. Så, nu är jag på väg till helvetet med expressfart. För kanske fyra eller fem miljarder människor på jorden, för att inte nämna den katolske guden m fl gudomligheter är jag helt fördömd. Spelet är över för mig, jag är på väg mot den sjunde cirkeln eller så. Ska bli fint att tillbringa evigheten med Eichmann, Berija, de Sade och de andra.

Hur kunde jag glömma Elizabeth Darko? Hon petar ned kazmierska och då hamnar atladottir utanför.

VOTE DUKAKIS!

Välkommen hit, jr

Ord är det bästa som finns. Satser och meningar och kapitel. De första tre raderna, den näst sista sidan i en bok. Tycker jag mer om ord än människor? Nej. Men kanske är jag ensam för att jag föreställer mig beskrivningar av den andra, istället för att bara erfara henne. Än en gång lovar jag mig själv att inte använda några andra ord än ja och nej, att aldrig ge längre förklaringar än tycker om eller tycker inte om. Men jag vet redan att jag kommer att bryta löftet, så fort ett ansikte fyller mitt synfält igen.

Idag blev Rasmus pappa till en son, och så var de en familj där på torekovsgatan. Det var fint att höra.

Tankspridd

Jag glömde visst Donna Pinciotti. Hon får en delad tredjeplats

När man har roligt är man inte avundsjuk

Jag hade ju egentligen tänkt skriva någonting här om hur djs och klubbarrangörer och modeslavar (fashonistas?) blivit coolare än musiker i takt med att musikindustrin blir allt fattigare (dvs pengarna bestämde visst allt i alla fall. Ni trodde att läkare var respekterade för att de sysslar med liv o död. BURNED! Det är för att de är höginkomsttagare, endast). Inga sjuttonåringar spelar i band och går och repar och drömmer om ett jublande publikhav och gratisöl och sånt, de gör typ fanzine istället och drömmer om hur de ska hylla och såga sin väg till gratisfesternas förlovade värld. Istället för groupies - kindpussar. Jag hade också tänkt skriva något om retropubliken, alla de som ringer hem den tionde och hävdar att studiemedlet gick åt till kurslitteratur och nudlar och att de behöver mer, när de i själva verket köpt rutiga skjortor och svindyra linnen och obskyra jeans och mojitos för alltihop. De fanns inte när jag var tjugo, var kommer de ifrån?

istället så konstaterar jag att jag hade en underbar helg som toppades av en sagolik dans till Who do you think you are (Spice girls), på fyrtioåttonde våningen med ett champagneglas i handen och hela världen för fötterna. Jag går nästan aldrig på efterfest, och nu vet jag varför. Efter kl fyra på natten ska man aldrig dricka något annat än champagne (alltså INTE folköl eller svarttaxi-rebenschoppen) och man ska spegla sig i stora, stora fönsterrutor (INTE i en badrumsspegel som samtidigt är ett skåp där man gömmer citalopramkartorna) och hissen ska ha minst trettio knappar (alltså INTE en glutamat- och couscousimpregnerad trappuppgång vid dalaplan). När vi skulle gå hemåt föll snön stilla, så stilla, som för att understryka det extraordinära med ögonblicket. Jag tror att man kanske minns tio av livets alla lördagar när man kommer till den stund då man ska summera. Den här kommer vara en av dem.

Kärlekslista och nepotister

1. Simone de Beauvoir
2. Franny Glass
3. Mary Wilke
4. Charlotte i Lost in translation
5. Joey Potter
6. Natalia Kazmierska
7. Annie Hall
8. Simone de Beauvoir igen
9. Julia Mottram (född Flyte)
10. Camilla Macaulay
11. Margret Atladottir

Ps Det är något med nöjesguiden. Förutom att det på varje sida står "xxxxx är det nya yyyy" så har de redan räknat ut att nästa grej är grunge dvs antingen har de bestämt det eller så har de haft redaktionsmöte med brainstorming och kommit fram till att 90-talet kommer efter 80-talet, och att då 91 är före 95 om man börjar räkna från noll. Personligen tror jag att sunkig brittpop utan sväng, melodi eller produktion, typ Bluetones är nästa grej. Grungen kommer aldrig tillbaka, den är som Kriskross bakvända byxor - tidsmässigt unik. Och två av redaktionen är ihop och i artiklarna bara refereras det till och tipsas om andra artikelförfattare i samma nummer. Det är som i det republikanska partiet ungefär.
Fast Atladottir får vara med på min lista för hon skriver om sina ungdomsår i imperfekt när hon är tjugo år gammal. Och så spelar hon bra musik. Ds