Varför heter det brobizz?

Äntligen lite dans igen. Igår hade jag klätt ut mig till en av mina bästa vänner och fick känna på hur det är att gå omkring och vara honom. Det var rätt bra faktiskt, så nu känns det lite trist att bara vara sitt eget tråkiga själv igen. För några veckor sedan låtsades jag också vara honom och sjöng Zlatan & jag på mitt nya jobbs personalfest och när de tyckte att det lät så likt originalet så sa jag att det var för att det är jag som sjunger på inspelningen fast det egentligen är han. Han är skitlyckad, barn och sambo och sånt. Men han är covermusiker och jag är läkare. HA!

Imorse (alltså kl halv tre) hade jag sån jävla huvudvärk och så läste jag i bostadsdelen om en kille som var sambo med en tjej och började nästan gråta. Jag har aldrig varit sambo med någon. Jag vill vara sambo. Buhu

Brian Wilson tycker att Be my baby är världens bästa låt och lyssnar på den varje morgon, men jag förstår inte storheten och tro mig jag har försökt. I think, er no, I mean, oh yes, but it's all wrong. Jo och nu tycker jag att det får vara nog med den här dressmann-skäggstubben som män har kört med ända sedan åttiotalet. Fram för omsorgsfullt välrakat - som film noir-detektiver, Sebastian Flyte, Humbert Humbert (varje riktigt man rakar sig två gånger om dagen, Lo) och Michael Corleone. Det är bara män med penisavund som har ansiktshår

Nu är det bara 48 timmar kvar tills den här bloggen går in i nästa fas - den fullständigt uppriktiga och ocensurerade skildringen av min tillvaro, utan analys, utan förskönande prosa, utan tillägg och utan subtraktion. Stay tuned, nedräkningen har börjat.