katter är bättre än hundar

Februari. Rövmånad. Jag har näsblod tre gånger om dagen och måste ha papper i vänster näsborre nästan jämt. Försök bli tagen på allvar med näsblod - det går inte. Det är barn som har näsblod efter att de trillat i rutschkanan, alltså är man ett barn när man har näsblod. Det är ett sociologiskt experiment, att uppleva genusteori, strukturell rasism, the works. Folk ser ens särdrag, passar in en sin uppsättning tolkningar och mallar, får förväntningar, projicerar förväntningar, jag börjar handla enligt förväntningar, och har till slut blivit ett barn och börjar gråta för att någon ska ta hand om ens näsblod.

Eh Match point. Klaga aldrig på regnscenen. I Woody Allens värld övergår åtrå och längtan till kärlek i regn. Det krävs nederbörd för att man ska få varandra. Se Manhattan, se Husbands & Wives. Det är alltså en kliché, men det är Woody Allens egen kliché, precis som de lyssnande ansiktena på operan/konserten/teatern (Holly och hennes cateringkollegas tvekamp om arkitekten, Isaac och Yale och Mozart), gallerirekvisitan (to me, it was all textural you know... It had a wonderful negative capability), lägenheten med utsikt (Julia Roberts), babbelfesterna, promenaderna, bläddrandet i existensialistiska klassiker (I'm gonna get you this books I think & I don't think you can teach writing, you can just expose the students to good literature) etc. Det är hans klichéer och det är hans värld och det är ju den vi älskar.
Fast det är helt ruttet att ha med Woody Allen-citat i en text om Woody Allen. Nästa person som kommer och tjafsar om att "han är så bra, det är så bra DIALOG" ska jag personligen bjuda in i näsblodsklubben, men eftersom jag redan är med där slipper jag ge mig själv en propp.

Jag håller fast vid mitten av nittiotalet. De här Arctic Monkeys eller vad de heter är osvängiga, tråkiga, brittiska precis som jag tänkte mig det. Men 1995 var bra:
I keep falling over I keep passing out when I see a face like you och If I could be who you wanted, if I could be who you wanted, all the time, all the time...