När man har roligt är man inte avundsjuk

Jag hade ju egentligen tänkt skriva någonting här om hur djs och klubbarrangörer och modeslavar (fashonistas?) blivit coolare än musiker i takt med att musikindustrin blir allt fattigare (dvs pengarna bestämde visst allt i alla fall. Ni trodde att läkare var respekterade för att de sysslar med liv o död. BURNED! Det är för att de är höginkomsttagare, endast). Inga sjuttonåringar spelar i band och går och repar och drömmer om ett jublande publikhav och gratisöl och sånt, de gör typ fanzine istället och drömmer om hur de ska hylla och såga sin väg till gratisfesternas förlovade värld. Istället för groupies - kindpussar. Jag hade också tänkt skriva något om retropubliken, alla de som ringer hem den tionde och hävdar att studiemedlet gick åt till kurslitteratur och nudlar och att de behöver mer, när de i själva verket köpt rutiga skjortor och svindyra linnen och obskyra jeans och mojitos för alltihop. De fanns inte när jag var tjugo, var kommer de ifrån?

istället så konstaterar jag att jag hade en underbar helg som toppades av en sagolik dans till Who do you think you are (Spice girls), på fyrtioåttonde våningen med ett champagneglas i handen och hela världen för fötterna. Jag går nästan aldrig på efterfest, och nu vet jag varför. Efter kl fyra på natten ska man aldrig dricka något annat än champagne (alltså INTE folköl eller svarttaxi-rebenschoppen) och man ska spegla sig i stora, stora fönsterrutor (INTE i en badrumsspegel som samtidigt är ett skåp där man gömmer citalopramkartorna) och hissen ska ha minst trettio knappar (alltså INTE en glutamat- och couscousimpregnerad trappuppgång vid dalaplan). När vi skulle gå hemåt föll snön stilla, så stilla, som för att understryka det extraordinära med ögonblicket. Jag tror att man kanske minns tio av livets alla lördagar när man kommer till den stund då man ska summera. Den här kommer vara en av dem.