The universe is EXPANDING

Efter några dagar på ett hederligt jobb, med hederligt jobb-luncher. Det enda man pratar om under dagens annars kanske trevligaste stund (lunchen) är när man ska ha semester, att man borde ha semester, vad man ska göra när man har semester, vad man skulle göra om man fick semester, att det vore trevligt med ett fel i schemat så att man fick dubbelt så mycket semester osv. Att sitta i ett landstingsfikarum med de människor man tillbringar huvuddelen av sin vakna tid under sina bästa år med och bara prata om att man hellre skulle vara någon annastans är djupt sorgligt, så sorgligt att jag inte riktigt kan omfatta hela sorgligheten i det än. Kanske om jag tänker på det lite, men knappast ens då. Det är som med universums storlek ungefär, man får en känsla för det som man inte kan sätta ord på, helt plötsligt när man gör något helt genomsnittligt vardagligt som går igenom en snurrdörr eller spelar ett mobilspel. Sen försvinner den igen (ifall ni inte vet vad jag talar om så läs en novell av Raymond Carver, de är så bra och de handlar om människor som får den känslan och så får man den själv när man läser. Varje gång). Det är något med att ingen försöker dölja att de inte vill vara där de är, att de inte skulle umgås med dem som lyssnar om de fick välja. ingen relationsbomull, inget inlindande, bara rakt ut. Jag gillar inte det, jag tycker om när man låtsas som ingenting, när man ignorerar det uppenbara och använder likgiltiga ord ex trevligt, gud vad mysigt, välkommen hit, döden är inget att oroa sig för mm.