Ett bittert ödes styng och pilar

Det är inte så mycket som kommer åt mig, jag kör för det mesta med en framgångsrik distanserad metod inför allt elände i världen. T ex mediekritiskt metatittande på nyheterna vid krig och katastrofer, kommer ständigt dragande med någon tragikomisk vinkel vid personliga problem, koncentrerar mig på fotot när filmer blir alltför gripande osv. Men jag kan inte försvara mig mot att tvingas arbeta på helgen. Jag blir djupt missmodig och nästintill ledsen på riktigt av att tvingas gå hem redan kl tio, av att höra eurodisco och skratt strömma ur grannens öppna fönster, av att se alla uppklädda människor gå och spegla sig i skyltfönsterna på väg till var de nu är på väg för att försöka kliva utanför livets begränsningar. Till och med de som hänger i parken här utanför och lyssnar på kubansk musik (som jag inte brukar tycka om så mycket annars) gör mig dödligt avundsjuk. Ve!

Någonting har hänt

I kön på hemköp idag stod det framför mig en man som hade en distinkt air av ensamståendehet över sig. Tofflor + vita sockar, mörkblå shorts, en sibyllamärkt kropp, ölröda kinder. På bandet dukade han upp: ett ex av magasinet Trucker (om lastbilar som kör i grustag, att döma av omslaget) samt två st krukväxter. Märkligt.

Halleluja

Vilken helg, vilken lördag! Det var det roligaste jag haft på hur länge som helst. Det var studentfestroligt, första-gången-på-rockfestivalroligt, SM-guldroligt, delta-i-pop-i-parken-roligt, 25-årsfestroligt eller vad som helst. Jag dansade och skrattade så mycket att en tjej trodde jag hade kokain över att sälja till henne. Hon bara gick rakt fram till mig och frågade "har du lite kokain som jag kan köpa?". Jag tog det som en komplimang för det måste betyda att jag såg rik och bekymmerslös och Troppandekadent ut. Sen fortsatte folk att säga sjuka saker till mig resten av kvällen också. Och alla tjejer hade klänning! Högklackat!
Men på söndagen kändes det i hela kroppen att man hade tagit ett djupt tag med glädjeskopan. Jag höll på att börja gråta hela tiden när jag såg Ray, fast den var rätt dålig.

Out of the past

Idag hörde jag Portishead på det där stället vid badbryggan med sanden. Om det var ett band som jag aldrig trodde skulle återanvändas en enda minut på den här sidan millenieskiftet, så var det Portishead. Jag älskade dem när de kom, men få andra artister har väl känt så mossiga i efterhand. Jag har inte tagit fram skivan, ens för att titta på den, sedan jag fyllde sjutton. Men nu dök de helt plötsligt upp. Hoppas det var en engångsföreteelse. Tänk om trip-hop eller bristol eller vad fan det heter blir inne igen. Huga. I så fall kanske skate-punk också blir hett igen. Stackars oss... Trip-hop och skate-punk. Inte så konstigt att man blev som man blev med det som soundtrack till sina tonår.

Idag kan man se världens bästa TV: revy-SM, på ettan

En släng av insomnia

Så enormt det var att Kristoffer Lundström var ankare i Aktuellt idag. Det är det mest spännande mediaeventet sen jag vet inte när... Kanske sedan Per Oscarsson eller vem det var tog av sig kalsongerna i TV fyrahundra gånger i rad och alltid hade ett nytt par under.

Jag tycker bloger.com borde införa kursivt typsnitt här. Det ser så fräckt ut med kursivt, och ger en massa luriga signaler. Ibland betyder det ironi (i vänsterinriktade kulturtidskrifter. Då står det ofta så här efter, "min kursivering" och betyder att man har avslöjat det sublima och normerande innehållet i något vanligt folkligt uttryck, eller ibland en ledarsida). När Per T Ohlson använder det alltid om något amerikanskt och hemligt som bara han känner till, och med det menas att våra funderingar kring olika aspekter av USAs samhälle eller utrikespolitik inte är lika giltiga som hans eftersom vi inte känner till landet lika bra som han. Typiska ord kan vara Pentagon eller elektorer eller barbecue (ALDRIG förkortat til BBQ som väl snarast leder tanken till Caj P och förtältsgrillade flintastekar)

Can it be my De La clothes?

Det är inte ofta man är riktigt ordentligt subversiv, men häromdagen upplevde jag faktiskt något verkligt udda. Kanske inte i det härligt avspända, öppna, nyfikna och toleranta Möllevången men nog i resten av sverige i alla fall. Jag och tre vänner av manligt kön satt i en liten, liten lägenhet (så liten att man måste inkräkta på varandras osynliga privata sfär för att få plats), allihop i bar överkropp (jag hade spillt vin på min finaste T-shirt och hade gjort ett desperat räddningsförsök så att den hade blivit dyblöt och hängde på tork, men vad de andra har för undanflykter vet jag inte), drack VITT vin och lyssnade på Public Enemy och Naughty by Nature. Vi dansade lite för oss själva också. Om någon hade visat mig en bild av det när jag var femton år och satt i mitt fotbollslags omklädningsrum och uppfostrades i den vita manlighetens dygder hade jag nog inte velat kännas vid det. Om det hade blivit känt i rasthallen veckan efter hade jag fått byta skola, eller ha poliseskort varje morgon från skåpet till sal A301. Frågan är om jag inte till och med hade nitat mig själv.

Men det är ju det som är så HÄRLIGT med livet. Det är som en chokladkartong (fast inte Aladdin då), man vet inte vad man ska få.

I stället för gitarrfodral

Jag har haft för mycket att göra så jag har inta kunnat sitta framför den här datorn på nästan två veckor. När man har mycket att göra går tiden så blixtrande fort att det borde vara obehagligt men eftersom man är upptagen hela tiden så slipper man tänka på det.

Jag tittade på Death Cab for Cutie i Folkets Park. Det var kanske en bra konsert, men jag vet inte för sångaren blev så svettig under spelningen att hans svettighet överskuggade musiken. Han blev den svettigaste person jag någonsin sett i hela mitt liv. Det var imponerande. Lika imponerande var att den andre gitarristen som var klädd i kakhi från topp till tå, med skjortan knäppt ända upp i halsen och mössa inte var ett dugg svettig. Inte ett endaste skvatt. De måste varit gjorda för varandra, de två. Två komplement, som har ett band ihop.
Alla ipubliken hade ett anteckningsblock som de noterade saker i. De skulle väl föreställa musikjournalister, men jag misstänker att det bara var ett slags raggtrick.