Danmark dominerar

Under de inledande trettio minuterna på helgen mest uppskrivna klubb var 80% av låtarna som spelades inspelade i Deltalab, och säkert hälften producerade av Tomas Truelson (han sjöng på några också). Och då var ändå dj-duon från Frankrike. Det verkar som om Danmark är det nya Sverige när det gäller musikexport.

I ny stad

Människorna här tycks ha ett betydande behov av att prata med främlingar, som tillsammans med backarna hjälper till att påminna om att man faktiskt flyttat. På följande ställen, där jag under åratal verkat i tystnad, har jag nu efter en knapp vecka blivit tilltalad:
1) tvättstugan
2) min lokala paketutdelare
3) Myrorna
Men den största skillnaden visar sig på systembolaget. Jag hade tidigare hört rykten om att systemets personal lär vara väl pålästa och kunna svara på allehanda frågor om dricka, och även knna komma med olika tips inför kvällen. Om det verkligen var sant visste jag inte för det var aldrig någon som pratade med dem på mitt gamla system, förutom de lokala alkisarna som av nturliga skäl var välkända i butiken och som ju för övrigt pratar med alla som kommer i deras väg. Men det rörde sig aldrig om något annat än den typ av vanligt kallprat där man förhör sig om den andres hälsa och allmänna livssituation lite kort. I de fall någon oberoende individ frågade något var det för att ta reda på om någon särskild vara var slutsåld, eller i undantagsfall var den var placerad. Skälen till att man köper vad man köper var personliga och diskuterades aldrig. Här är det tvärtom.
Under fredagsrusningen tar varje kund i butiken, i god ordning och utan att tränga sig, kontakt med en av de anställda för att berätta att de ska äta upp älgen deras morbror sköt i höstas, att de ska på sin tredje dejt med någon som de inte tänker satsa på, att de ska ut med väninnorna eller någon annnan rörande historia ur det mänskliga livets brokiga lapptäcke. Sedan leds de runt i butiken av den unga mannen i systemets uniform och presenteras för olika alternativ.
Den allt överskuggande frågan är huruvida vinet är surt eller inte. Efter att ha bestämt sig för något, och fått upprepade lugnande besked om att det inte är surt, beger göteborgaren nöjd mot kassan. I väntan på att själva få hjälp diskuterar gärna de omkringstående med varandra om olika viners surhetsgrad, och kommer med lite stalltips om viner som garanterat inte är sura utan tvärtom "goa". Efter konsultationen kommer nya försäkringar från folk runtomkrng om det utvalda vinet "nä, den där är jättego, den är inte alls sur" etc. Spännande.

Att segla är nödvändigt...

Efter allt förvirrat babbel om områden jag inte behärskar ska det bli skönt att återvända till hemmaplanens trygga gräs. Popträskets varma, mjuka och illaluktande gyttja (jag var på Roskilde -97 och det luktade inte hallon minsann). När man är där känns allting så självklart, så lätt. Ansträngningen minimal och resultatet maximalt. Tanken flyger lekande lätt, man går dit man ska innan man ens har insett vart man är på väg, det blåser medvind. Då är också samtidens svåraste frågor lätta. Så vilken är då skillnaden mellan mainstream och indie, nu när mainstream är det nya indie?
Enkelt. Band med snygga medlemmar är mainstream, fula band är indie. Några exempel: Mando Diao - mainstream. Camera Obscura - indie. Strokes - mainstream. Magic Numbers - indie. H Hellström - mainstream. Kent - indie. Outkast - mainstream. Jay-Z - indie. I tveksamma fall graderas artisterna efter var de placerar sig på skalan gulliga <-> farliga, där övervägande gullighet blir indie och tvärtom, exempelvis Paul Simon - indie, Stones - mainstream. Men det tydligaste exemplet, och det som visar att det verkligen rör sig om ett orsakssamband och inte bara ett sammanträffande, är fallet Britney Spears. När hon slog igenom, och allra mest uttalat vid tiden för hennes andra album (och singeln Oops, I did it again) var hon bedårande vacker och otäckt attraktiv. Och über-mainstream. I takt med att hon blivit allt sunkigare, tjockare och mer Hässleholmsmässigh har hon sedan blivit allt mer underjordisk. I dagsläget är hon närmast tabu på kommersiella radiostationer men har växt ut till en indieikon helt i nivå med Sarah Cracknell. Fler exempel på folk som gjort en liknande resa från vardagsrum till källare när deras yttre gått från tilldragande till frånstötande? Jarvis Cocker. Madonna. Omvänt? Marit Bergman. Dave Grohl. Cardigans (har ni sett hur de såg ut vid tiden för Emmerdale? Just det. Huga. Fast Nina var söt redan då förstås).
Om det verkar vara en ytlig förklaring, så glöm inte bort att vi lever i de ytligaste åren hittills. Det var längesen, i en mossig och lättlurad tid, som innehåll hade någon betydelse i sådana här sammanhang. Men det är ändå trösterikt, för det är så mycket lättare att navigera rätt nuförtiden. Risken för felsteg är minimal jämfört med under den förvirrande postmodernismens dagar. Nu är det ansiktismen som regerar. Och den är busenkel.