På östkusten II

Men det finns en mörk sida till New Orleans också. Den om stormen, vattnet, fattigdomen och döden. Fortfarande finns det kvarter och till och med höghus som är övergivna och söndertrasade. Det ser ut som i en post-krigszon. För några dagar sedan när vi gick utmed en liten gata i det festande och neonstänkta French Quarter svepte en helikopter med tända strålkastare över oss, på låg höjd. Helt plötsligt förändras stämningen, åtminstone i mitt huvud. Det blev en fläkt av en påminnelse av hur det var de där fem dagarna efter Katrina, innan hjälpen kom fram. Gatorna vattenfyllda. I vattnet döda kroppar, olja, avlopp, och all den bråte som på engelska sammanfattas i ordet debris. Ingenstans finns tjänligt vatten eller något ätbart, istället massor med oskadda, ohämmade och ostoppbara människor som plundrar och förstör det lilla som finns kvar. Och över alltihop svärmar nyhetshelikoptrar med torra vita människor som inte hjälper till, utan bara filmar och filmar i ljuset av deras landningsljus.
När den där helikoptern svepte förbi, så svepte det också in ett ögonblick när glammet och skratten runt omkring sjönk undan och det hördes, anades, ett eko av skriken och kaoset. Ett helt annat New Orleans (och ett helt annat USA) gjorde sig påmint - stod framför mig, blixtbelyst och blixtkort. Sen var helikoptern borta.
Tonen från rotorerna sjönk den tonhöjd som Dopplereffekten dikterar, och bara några sekunder senare hade ljudet helt uppslukats av måndagkvällen.

Nu är vi i Savannah, Georgia. En stad så söt att det krossar ens hjärta. Snirkliga balkoner och trappor och staket. Vita korgmöbler på verandorna, genom fönstren glimtar kristallkronor, tunga speglar, matbord och mahognybokhyllor fyllda med böcker , och överallt är det träd. Dessa underbara söderns ekar, som sträcker sina breda kronor tvärs över gatan och kliar husen på andra sidan. Men här är de dessutom prydda av "spanish moss" - en gråaktig, sirlig växt som hänger från grenarna som glittret på en julgran. Det blir alldeles, alldeles sagolikt, och i motljuset strax innan solnedgången blir det rörande, magiskt. Det är en skönhetsupplevelse som är som åsynen av en kattunge, det är så så gulligt, så sött, så vackert att man nästan får andnöd.

Imorgon kommer vi till Florida, vår tionde och sista delstat.

På östkusten

Häromdagen var jag helt igenom lycklig. Jag stod på Mississippis bank - bred, grön och maklig, kantad av tät, ogenomtränglig grönska, luften varm, så varm, fuktig och mättad med syrsor och en sötaktig, lite bränd lukt. På andra sidan grusvägen utmed floden en manshög gjutjärnsgind, vilken bildar mittpunkten i ett bländvitt staket som sträcker sig utåt synfältets periferi i mjuka, böljande, nästan svajande linjer. Bakom grinden en allé. En fantastisk, sagolik allé. En drömmarnas allé. Alléernas platoniska idé, som förvandlar alla andra parade trädrader i hela världen till skuggor på grottväggen.
Den består av ekar - söderns ständigt gröna ekar - med stammar flera meter breda och kronor som breder ut sig tio, tjugo meter i alla riktningar. I mitten möts den norra och södra trädens grenar och bildar ett tak, poröst men samtidigt pålitligt. Under taket löper en gång belagd med smutsvita stenar, ungefär samma färg som vaniljglass, och i gångens förlängning, kanske hundra meter bort syns de nedre våningarna av ett jättelikt, blixtrande vitt trähus. Fasaden domineras av pelare vilka mellan sig låter ana en veranda (eller snarare två verandor, en för varje våning). Bakom verandan skymtar själva ytterväggen, med sina kolsvarta fönstergluggar varur det sänds ut et löfte om behaglig svalka, ett löfte som utan motstånd fortleds genom trädtunneln till oss därute i solgasset och flodglittret. Tittar man riktigt noga - eller är det inbillning? - ser man fläktarna som är monterade i öververandans tak rotera, lika lojt och stilla som floden.

New Orleans var möjligen resans höjdpunkt så här långt. Särskilt promenaden i det vackraste grannskap (eller ska man i rättvisans namn kalla det för ett villaområde) jag och någon av de andra tidigare stött på. Stora men aldrig otympliga eller vräkiga trähus i den kolonialstil som trots sina obehagliga konnotationer är oemotståndligt vacker. Den sjunger ut löften om ett behagligt liv. Lockande, förföriska toner om ett bekymmersfri och skön tillvaro, med mönstrade kristallglas, bitterluva drinkar, klänningar, förläget fnitter, suckande suckar och ljumma, ljumma nätter.

New Orleans, LA

Över Mississippi idag klockan 20.15, det är ju bara en flod men det kändes ändå tungt på något sätt. Det finns en viss symbolik i det där vattendraget. Det hänvisas ofta till floden här, av någon anledning. Så det känns skönt att vara framme "öster om Mississippi". Att ha lämnat öknarna och de oändliga vidderna och the frontier i västern och komma över till den trygga, utforskade östra stranden. Symboliken blev ännu tydligare eftersom vi korsade floden vid Baton Rouge, Lousiana - en stad som trots sin storlek (ungefär som Malmö) tagit sig över floden, utan breder ut sig österut från vattenbrynet. När man glider över den vackra gjutjärnsbron förs man därför bokstavligen från mörkret, över vattnet och mot skyskraporna och ljusen som glittrar på andra sidan.

Idag illustrerades också ytterligare en av de förhandskonstruktioner om den här resan som visat sig stämma: den om den den skiftande naturen och de vitt skilda landskap man passerar. Någon dag sedan gungade vi fram genom öknen - ett gruslandskap med enstaka luggslitna buskar och en nästan vitglödgad, alldeles molnfri himmel, idag gungade vi fram på en betongkonstruktion genom ett träsk där marken mellan träden inte var jord utan vatten, och över oss hängde blågrå moln som hällde ut vatten över vindrutan som ur en hink. På avstånd lystes allting upp av blixtar. Den torra, stekheta luften i Las Vegas (det kändes som att stå framför en öppen ugnslucka. Hela tiden. Man undrade när någon skulle stänga den. Som tur var fanns det luftkonditionerade kasinon överallt) är ersatt av en fuktig 35-gradig värme som är bekant för alla som varit i sydostasien.

Texas var exotiskt. Det verkar vara USAs USA, så att säga. Två vanliga slagord på bilar och skyltar längs vägen var: "Everything's bigger in Texas" och "Don't mess with Texas". Det var en påtaglig kristen närvaro överallt och bensinen var jättebillig. De var lokalpatriotiska och vanligt patriotiska (federalpatriotiska?) på samma gång. Mycket support-or-troopsdekaler och mycket texasflaggedekaler. Vid ett tillfälle syntes fyra gigantiska USA-flaggor i samma synfält. Men i Texas är den flaggan aldrig ensam, utan intill vajar en minst lika stor Texasflagga, med sin enda stjärna (Texas är "the Lone Star State"). Det kändes faktiskt lite skönt att komma därifrån. Vi har nu förstått varför Texas är lite obehagligare än de andra staterna, dock: Den dominerande immigrantgruppen var tyskar, vilket förklarar det mesta. För en tysklandskramare som Lushund var det lite svårt att ta till sig detta faktum, men jag blev till slut överbevisad.
Vi bodde i Austin, "the blue dot in a red sea" som den paradoxalt nog totalliberala huvudstaden i USAs näst största delstat kallas. Austin kallas också "weird Austin" ibland, eftersom det med texanska mått är en märklig plats. Det är berömt för att det finns ett band i varenda bar och vi gav oss ut för att uppleva detta, men det var bara en massa sunkiga coverband som spelade "Brown Eyed Girl" och äckelbluesiga versioner av "The Joker".

Innan dess hade vi gjort en elegant kontrastering då vi reste direkt från Las Vegas glittrande, dekadenta, hysteriska, blinkande och strålande finger mot Gud och meningslösheten till Grand Canyons ödmjukande kolossalhet, där de två miljarder år gamla stenarna utan svårighet satte oss på plats i tillvaron (dessutom följde vi upp med att titta på Jupiter i ett av New Mexicos talrika rymdobservatorier. Hade man på något sätt undgått att inse sin obetydlighet inför den hisnande avgrunden tidigare på dagen så kunde man inte blunda längre vid åsynen av tusentals och åter tusentals galaxer, alla med miljarder solar och säkert miljarder planeter i. Kanske miljarder Las Vegasar och Grand Canyons också...) Från en oupphörligt imponerande och rörande illustration av vad människor kan åstadkomma tillsammans, i en värdelös öken mitt ute i ingenstans till en ännu mer imponerande och rörande påminnelse om vår litenhet. På samma dag.

På en spikrak väg i Mojaveöknen

Den kaliforniska delen av den här resan är numera avklarad. Istället har vi slagit in på den väg som var huvudmålet när vår Airbus lyfte oss ut från skogarna mellan Borås och Göteborg för vad som känns som en evighet sedan (det gör ju alltid det när man är bortrest, särskilt om man dessutom reser inom resan, så att säga). Vägen österut.

Precis som man kunde misstänka så har allting varit ur-andan-tagande. Och precis som man kunde misstänka räcker bara Kalifornien till för en månads semester (minst). På tre dagar har vi nu badat och solat på San Diegos stränder, powerturistat* i LA, vindlat oss utmed den dimmiga Stilla Havskusten på Highway 1, frusit och ätit fisk i Santa Cruz för att två timmar senare slå (åtminstone mitt personliga) värmerekord vid ett fyrtiotvågradigt tankningsstopp i Central Valley. Då har vi ändå strukit förhandsfavoriterna Hearst Castle, San Fransisco, Yosemite, vinområdena och de där jätteträden (redwood?) från listan.

Inför uppgiften att omsätta gårdagens inre och yttre resa till läsning inser jag att det nog var lika bra att jag tog mig an den ödmjukare läkarkarriären istället för att ägna mitt liv åt orden, för de jag har räcker uppenbarligen inte till. Jag kan bara konstatera att jag är mycket, mycket glad och, för att slå an en lite amerikansk ton, tacksam över att ha fått framföra en gungande bil från Detroit i Benjamin Braddocks hjulspår, på världens vackraste väg. En tacksam tanke också till de fångar som byggde de till synes omöjliga broarna som bär upp den,



* på 8 timmar: Hollywood boulevard (med bland annat Kodak Theatre och stjärnorna i trottoaren), Sunset Boulevard, Hollywoodskylten med utsikt över hela stan, Mulholland drive, kändishusspottning i Bel Air, palmkantande avenyer och monsterhus för vanliga dödliga i Beverly Hills, Rodeo Drive, bad på Baywatchstranden i Santa Monica och precis innan läggdags Capitol records cirkelrunda lilla skyskrapa.

Änglarnas stad

Det skulle enligt förhandstipsen vara en av de mest exotiska platserna på jorden, och det slog in. En stad med över tio miljoner invånare, som upptar ett område lika stort som skåne. Om man inte kunde förstå varför det här landet i är i krig innan så vet man nu. Jag har sett fler bilar på två dagar är jag sett i hela mitt tidigare liv. I LA fyller motorvägar den funktion som vanliga gator fyller i andra städer. Det vill säga - när man ska transportera sig från en del av stan till en annan för att, säg veckohandla eller köpa lite mjölk och en trisslott, så åker man motorväg (går gör man aldrig. Som Alvy Singer sa när han skulle gå uppför uppfarten till Paul Simons fest för att förlora sin Annie: - I don't believe it, are our feet actually going to touch pavement?). Och det gör alla andra också. Eftersom det bor ganska många i den här stan så blir det ganska många bilar på de där motorvägarna, som alltså måste bli ganska breda. Standard är sex filer i varje riktning, om det är en obetydlig liten återvändsmotorväg till någon glest befolkad stadsdel kanske fem filer. Rekordet är åtta körbanor. I varje riktning. Plus på- och avfarter. Det är majestätiskt att se detta betonghav, och alla de SUVar och pickuper som dansar där.

Ett mer lakoniskt (och säkert mer talande än mina omständliga tirader) sätt att beskriva intrycken är att konstatera att LA är som ett jättestort Backaplan.

Men så smyger sig en behaglig känsla sig på, och man börjar tycka om stället. Nu, efter knappt 48h så är det faktiskt riktigt trevligt...

Well it's been building up inside of me for oh I don't know how long

Ah! De kaliforniska stränderna. Där är något att skriva hem om. De är så breda och så långa, med så mjuk och vit och ljummen sand och med så bedårande meterhöga vågor som bryter kanske trettio meter från stranden så att allt glittrar. Hela tiden. Lite längre bort, bortom pelarna som bär upp den stora träpiren, slår vågorna istället direkt mot kustklipporna, och skickar vattenstänk tiotals meter upp i luften. På så vis får flanörerna på piren ibland en klarblå fond och ibland en regnbågstingerad vitspräcklig kuliss. Detta är alla stränders moder.
Och ja, det är surfare överallt - vattnet är svartprickigt av dem, och när man tittar utmed vattnet glider det en siluett, med böjda knän och armarna utsträckta, på varenda våg inom synhåll. Och ja, det är bekymmersfria solbrända blonda unga män och mörkhåriga unga kvinnor i små grupper precis överallt. En har en gitarr, en annan har stuckit ner surfbrädan i sanden och två jagar varandra utmed vattenbrynet och kastar lite sand på varandra innan han hinner ifatt och de omfamnar varandra. Och ja, de spelar volleyboll och kastar fotbollar och basebollar till varandra. Och ja, det finns livvaktstorn. Och livvaktsbilar. Och livvakter, med små flytbojar intill sig. Fast de har svarta shorts.

Från den här utsiktspunkten så framstår det nervösa, intelligenta, ständigt pratande Manhattan och Europa som helt absurt. Som om det är något vi har missat. Livet är ju så lätt!

Förresten: Alla stränder är förbehållslöst gratis. Det kvittar hur många och fina hotell som ligger på marken strax ovanför. Det finns grillplatser, det finns soptunnor och toaletter. Gratis parkering. Välutrustade badvakter. Men inget av sydeuropas strandbusiness - inga parasoll, inga avspärrningar, inga försäljare och inga solstolar. I landet där man tror allting alltid är ägt av någon, där är stränderna allas egendom.

Förresten nr 2: i bilens hemland regerar kollektivtrafiken. San Diegos buss- och spårvagnssystem är så överlägset västtrafik att det är pinsamt för det senare. För 15 kronor kan man i tre timmar åka varsomhelst. Inga taxegränser, inget krångel. Jag åkte över en timme till en avlägsen förort utan att betala en cent extra. Bussarna går ofta och överallt. Chaufförerna är hjälpsamma och fungerar nästan som extraguider - utan att sucka hjälper de vilsna turister (och det finns många i San Diego) på rätt väg. Dessutom stannar de om någon kommer springande.

Etablering

San Diego är inte en stad - det är en flottbas.

Vi var på SeaWorld igår. Massor med häpnadsväckande underhållning av marina däggdjur som hoppade, lekte, skojade, balanserade och skvätte vatten på publiken. Alltihop med sekundsäker tajming. Alldeles andlöst imponerande.
Men inför varje show tackade djurens tränare "the men and women who sacrifice their lives to guard and preserve our freedom", och alla i publiken som tillhörde militären eller militärers familj (the armed forces of the US, the UK or any of our other allies) fick ställa sig upp och motta varma applåder och ett jubel som nådde, kanske inte orkan- men åtminstone kulingstyrka (jag funderade på att ställa mig upp eftersom jag har gjort lumpen men trots alla ansträngningar från Försvarsmakten och alla övningar som heter ArcticResponse eller BalticStrike eller något annat amerikanskinspirerat så kan väl inte Sverige riktigt räknas till USAs allierade. I alla fall inte i det krig som skyddar den amerikanska familjens frihet i Irak).

Dock, precis när man fått det bekräftat en gång för alla - amerikaner är galna - så står man på en indieklubb, belägen rakt under inflygningen till San diegos flygplats, och lyssnar på två kanske femtonåriga systrar, kompletta med tandställning, tuggummi och förlägna leenden, som spelar något som låter ungefär som White Stripes. Sättningen är trummor plus keybord, framförandet är som det brukar heta kompromisslöst och attityden på samma gång cool och argsint.
Från dåraktig patriotism till en nästan omöjlig och helt oförtsägbar konsert på bara några timmar. I en flottbas. Det här landet rymmer verkligen allt.

Fast indiepubliken var förutsägbar. Luggar och nervöst trampande och blicken låst i golvet och femtiotalsklänningar och smala slipsar. Det kändes tryggt, europeiskt och inskränkt.

Imorgon hoppas jag på strandliv, kanske nedanför det här hotellet

Ankomsten

Hur osannolikt det än kan verka så håller nu en dröm på att bli sann för lushund. Den om att åka med bil tvärsöver "the greatest nation on earth". Från Stilla havet till Atlanten. Genom öknar och träsk, över berg och floder, genom suburbia och genom söderns hålor, förbi vinlandets vin och vetebältets vete, från San Diegos alla pensionerade militärer till södra Floridas alla pensionerade militärer. Allt ska hinnas med. Och det på bara några veckor. Precis som när amerikaner åker runt i Frankrike och Italien i några veckor och sen tycker att de sett Europa.

Igår kom vi fram, och som ni kanske vet blir man förhörd när man kommer till USA. Av en person som inte är det minsta välvilligt inställd och som använder vad som måste beskrivas som "förhörsteknik". Hon ställde frågor och jag svarade stammande, och blev mer och mer osäker på vad jag egentligen visste om någonting, allt rödare i ansiktet och allt svettigare för varje fråga. Trots att jag inte hade något att dölja började det kännas som om jag hade det. Det var mycket, mycket otrevligt. Sedan sa hon: - Du verkar inte särskilt förberedd mr Lars, log knappt skönjbart och stämplade loss i passet och jag var välkommen. Det var ändå bara den snällaste versionen, min reskamrat fick gå in i det inre rummet och bli utfrågad av en riktigt otrevlig kvinna, men även han blev en halvtimma senare insläppt.
Därefter fick jag prova på det för mig som Douglas Coupland-fan, filmätare och fd technothrillerläsare närmast mytologiska amerikanska inrikesflyget (United Airlines, American Airlines, Delta Airlines, Northwest Airlines, Continental - dessa mystiska, magiska namn. Det är namn från ett samhälle som är modernt, som är framtiden. Något helt annat än Pågatåg och sovvagnar). Det var fint.

Om San Diego har jag inte så mycket att säga än (förutom att det är rätt kallt. Det är betydligt kallare än det var i Göteborg när vi åkte. Tydligen har vi kommit rätt in i the June Gloom, den molnigaste och mörkaste tiden på året. Dock, regnar mindre än i göteborg - ungefär 25 mm per år). Det verkar vara en stad som upplevelsemässigt är dedikerad åt barnfamiljer. Här finns SeaWorld, San Diego zoo, ett upplevelseinriktat vetenskapsmuseum med världens första iMax-biograf (sån där med filmduken runtomkring en), hangarfartygsmuseet och långa, breda långgrunda sandstränder. Men San diego är trorts allt större än Stockholm, och ungefär lika stort som Köpenhamn, så nog ska det gå att fördriva tiden.
Lite mer San Diego-fakta: Det är hemmahamn för tre hangarfartyg, och två stycken Stilla Havsflottor. De är mycket stolta över att Top Gun filmades och utspelades i San Diego. Militärer och deras familjer kommer in gratis på zoot. De har redan flera gånger sagt "the men and women who gave and are giving their lives for our freedom" och "this is a beautiful view of the USS Ronald Reagan. Isn't that magnificent. The most powerful of our Nimitz-class carriers". Kort sagt, de gillar soldater. Men det är positivt, för hur ska man kunna uppleva och kanske förstå USA om man inte tar in den militära makt som bidrar så mycket till att göra det till vad det är.

Och jodå, amerikaner är tjocka...