Härligt, härligt men farligt, farligt

Det blev en lång paus men nu är lushunden, på allmän begäran, tillbaka. Och av alla lushundar är det den gamle självutlämnande lushunden som återuppstått ur de ruttnande löven från hösten 2005. Hur vet man att man har det bra, att man är på rätt väg? Jo, man slänger ihop de här raderna i snabbskrivet, ocensurerat, mejl till en av sina mest förtrogna vänner

Jag harkommit ut från ytlig-Malmö helskinnad men det var på håret. Istället för att vara och oroa mig för att vara snygg och cool och nervös och självutplånande så går jag på nya gator där ingen vet vem jag är och jag inte vet vem någon är. Jag gör som jag vill, glädjer mig åt de vänner jag har och åt de nya jag börjar få och bryr mig inte om vem och vad de är. Skrattar och åker spårvagn. Lagar mat åt mig själv nästan varje dag och går på bio (idag Crimes & Misdemeanors). Läser Madame Bovary (sjukt bra). Dricker supergott vin av alla färger (fördelen med att vara doktor är att man inte behöver titta på prislappen en enda gång).

Filmen är ju så bra, dessutom. Jag tror att vartenda ord som yttras i den är sant. Men idag tyckte jag mest om hur den lyckas få med alla sidor av kärleken på en och samma gång. Förälskelse, leda, vana, trånad, trygghet, längtan och flirt. Förlorad kärlek, förljugen kärlek, förbjuden kärlek. Egenkärlek. Den visar hoppet, flykten, desperationen, frälsningen, bekräftelsen, ondskan, guden och den rena lyckan som kärlek är. Det är som om alla personer i filmen egentligen är olika sidor av detta opålitliga och omnipotenta fenomen. Eller som om hela ensemblen bara gestaltar en enda karaktär, vid olika tidpunkter i livet, med alla sina motsägelsefulla impulser och förmågor.
Eftersmaken blev tyvärr lite bitter, dock. för liksom all stor konst försatte den hela publiken i en väldigt speciell sinnesstämning, och den lite desperata men bitterljuva tonen i filmen spreds i salongen när eftertexterna rullade. Då fick lushund ett otypiskt impuls att fråga den ursöta kvinnan på hans vänstra sida, med svart lugg och en liten vitprickig röd tygväska, som satt med huvudet på sned och fånsmålog, om hon skulle kunna tänka sig att följa med och dricka kaffe. För det kändes nästan opassanda att bara sin vana trogen gå hem till en tom lägenhet och glo efter två sådana sagolika timmar. Men naturligtvis tvekade han och tillfället försvann. Så nu är han bara bitter över sin onödiga oförmåga "you only go around once" istället för att vara tillfreds. Hade impulsen inte dykt upp hade han ju varit tillfreds. Varför får hämmade personer impulser överhuvud taget? De handlar inte efter dem någonsin, de får bara dåligt samvete för att de inte handlar och blir än mer självmedvetna och hämmade.
Men, vi kanske ses det finns en chans. På en spårvagn nånstans.