Skillnad

Kändisspotting i LA: Mandy "Maggan" Moore

Kändisspotting i Göteborg: Leif "Paggan" Pagrotsky

I den gamla världen

Välkomnandet till Europa verkade nästan uppsåtligt - det var en kylig, grå och dyster värld som mötte oss på plattan. Verkligen den gamla världen i all sin pålitliga svårmodighet (men de lyckades slarva bort i min väska i Amsterdam eller om det var i Göteborg).

Florida är ju som bekant ett semesterparadis, och det förefaller nästan som om hela halvön konstruerades, för alla miljontals år sedan, med efterkrigstidens flykt från vardagen i åtanke. Hela, och då menar jag verkligen hela, västkusten är en enda långgrund sandstrand. Inga vågor, och av någon anledning ingen sjöbris. Havet proppfullt med fiskar. Innanför stranden lite utrymme för att bygga ett sommarhus eller hotellkomplex, och därbakom en lagun (som också går utmed hela kusten) där man kan stoppa undan fritidsbåten. Sedan andra världskrigets slut har den amerikanska uppfinningsrikedomen och känslan för hur man underhåller och distraherar människor från verkligheten adderat nöjesparker som får Liseberg att se ut som de där rullande tivolina som terroriserar alla Sveriges stadsfestivaler under industrisemestern. För oss blaserade innerstadsbor har de byggt Miami, som är precis som alla andra storstäder i världen (crossover/fusionmatlagning, vanliga hippa och dubbel- och trippel- och antihippa områden, bögar, moderna muséer, arkitektur, uteliggare, konserthus osv. Fast i badbyxor och flip-flops). Och så har de the Space Coast, en av resans höjdpunkter på förhand för mig. Där åkte man buss mellan uppskjutningsramper, verkstäder och kopiöst stora hus där de monterar ihop rymdraketer på höjden. Alltihop precis lika coolt och retrosnyggt som väntat. Tråkigt nog hade de också försökt Orlandofiera stället och göra utställningarna bullriga och skrikiga, visade filmer och meningslösa scenshower överallt och en eller två "rides" (eller attraktioner som det väl heter på Sommarlandsvenska). Det är ju helt onödigt på världens coolaste arbetsplats. De skickar ju pp folk i rymden och till månen och hämtar tillbaka de igen, för hundra gubbar.

Sen åkte vi till stranden och där var solen så stark att jag brände mig i ansiktet. Det låter kanske inte så konstigt, särskilt med tanke mitt fräkniga anlete. Men betänk att det anletet oskyddat dittills hade varit under:
1) Kaliforniens sol
2) Mojaveöknens sol
3) Solen i Las Vegas (OBS! Ligger mitt i öknen)
4) Arizonas sol (också öken)
5) New Mexicos sol (mera öken)
6) New Orleans sol (tropiskt varmt. Regnade visserligen lite, men det gjorde det i Florida också)
7) Georgias sol (i den djupa södern skiner solen och det är sjukt varmt. Det är därför man inte kan göra något annat än att sitta på verandan)

Men några timmar i den floridianska solen lyckades ändå få det väna och vana ansiktet att fortsätta vara obehagligt varmt hela kvällen och natten och nästa dag fast den hade slutat skina då.

Om inte min väska kommer fram snart kommer jag att bli djupt deprimerad, för då kan jag inte ha mina nya Nasakläder och bli snyggast i Göteborg

På östkusten II

Men det finns en mörk sida till New Orleans också. Den om stormen, vattnet, fattigdomen och döden. Fortfarande finns det kvarter och till och med höghus som är övergivna och söndertrasade. Det ser ut som i en post-krigszon. För några dagar sedan när vi gick utmed en liten gata i det festande och neonstänkta French Quarter svepte en helikopter med tända strålkastare över oss, på låg höjd. Helt plötsligt förändras stämningen, åtminstone i mitt huvud. Det blev en fläkt av en påminnelse av hur det var de där fem dagarna efter Katrina, innan hjälpen kom fram. Gatorna vattenfyllda. I vattnet döda kroppar, olja, avlopp, och all den bråte som på engelska sammanfattas i ordet debris. Ingenstans finns tjänligt vatten eller något ätbart, istället massor med oskadda, ohämmade och ostoppbara människor som plundrar och förstör det lilla som finns kvar. Och över alltihop svärmar nyhetshelikoptrar med torra vita människor som inte hjälper till, utan bara filmar och filmar i ljuset av deras landningsljus.
När den där helikoptern svepte förbi, så svepte det också in ett ögonblick när glammet och skratten runt omkring sjönk undan och det hördes, anades, ett eko av skriken och kaoset. Ett helt annat New Orleans (och ett helt annat USA) gjorde sig påmint - stod framför mig, blixtbelyst och blixtkort. Sen var helikoptern borta.
Tonen från rotorerna sjönk den tonhöjd som Dopplereffekten dikterar, och bara några sekunder senare hade ljudet helt uppslukats av måndagkvällen.

Nu är vi i Savannah, Georgia. En stad så söt att det krossar ens hjärta. Snirkliga balkoner och trappor och staket. Vita korgmöbler på verandorna, genom fönstren glimtar kristallkronor, tunga speglar, matbord och mahognybokhyllor fyllda med böcker , och överallt är det träd. Dessa underbara söderns ekar, som sträcker sina breda kronor tvärs över gatan och kliar husen på andra sidan. Men här är de dessutom prydda av "spanish moss" - en gråaktig, sirlig växt som hänger från grenarna som glittret på en julgran. Det blir alldeles, alldeles sagolikt, och i motljuset strax innan solnedgången blir det rörande, magiskt. Det är en skönhetsupplevelse som är som åsynen av en kattunge, det är så så gulligt, så sött, så vackert att man nästan får andnöd.

Imorgon kommer vi till Florida, vår tionde och sista delstat.

På östkusten

Häromdagen var jag helt igenom lycklig. Jag stod på Mississippis bank - bred, grön och maklig, kantad av tät, ogenomtränglig grönska, luften varm, så varm, fuktig och mättad med syrsor och en sötaktig, lite bränd lukt. På andra sidan grusvägen utmed floden en manshög gjutjärnsgind, vilken bildar mittpunkten i ett bländvitt staket som sträcker sig utåt synfältets periferi i mjuka, böljande, nästan svajande linjer. Bakom grinden en allé. En fantastisk, sagolik allé. En drömmarnas allé. Alléernas platoniska idé, som förvandlar alla andra parade trädrader i hela världen till skuggor på grottväggen.
Den består av ekar - söderns ständigt gröna ekar - med stammar flera meter breda och kronor som breder ut sig tio, tjugo meter i alla riktningar. I mitten möts den norra och södra trädens grenar och bildar ett tak, poröst men samtidigt pålitligt. Under taket löper en gång belagd med smutsvita stenar, ungefär samma färg som vaniljglass, och i gångens förlängning, kanske hundra meter bort syns de nedre våningarna av ett jättelikt, blixtrande vitt trähus. Fasaden domineras av pelare vilka mellan sig låter ana en veranda (eller snarare två verandor, en för varje våning). Bakom verandan skymtar själva ytterväggen, med sina kolsvarta fönstergluggar varur det sänds ut et löfte om behaglig svalka, ett löfte som utan motstånd fortleds genom trädtunneln till oss därute i solgasset och flodglittret. Tittar man riktigt noga - eller är det inbillning? - ser man fläktarna som är monterade i öververandans tak rotera, lika lojt och stilla som floden.

New Orleans var möjligen resans höjdpunkt så här långt. Särskilt promenaden i det vackraste grannskap (eller ska man i rättvisans namn kalla det för ett villaområde) jag och någon av de andra tidigare stött på. Stora men aldrig otympliga eller vräkiga trähus i den kolonialstil som trots sina obehagliga konnotationer är oemotståndligt vacker. Den sjunger ut löften om ett behagligt liv. Lockande, förföriska toner om ett bekymmersfri och skön tillvaro, med mönstrade kristallglas, bitterluva drinkar, klänningar, förläget fnitter, suckande suckar och ljumma, ljumma nätter.

New Orleans, LA

Över Mississippi idag klockan 20.15, det är ju bara en flod men det kändes ändå tungt på något sätt. Det finns en viss symbolik i det där vattendraget. Det hänvisas ofta till floden här, av någon anledning. Så det känns skönt att vara framme "öster om Mississippi". Att ha lämnat öknarna och de oändliga vidderna och the frontier i västern och komma över till den trygga, utforskade östra stranden. Symboliken blev ännu tydligare eftersom vi korsade floden vid Baton Rouge, Lousiana - en stad som trots sin storlek (ungefär som Malmö) tagit sig över floden, utan breder ut sig österut från vattenbrynet. När man glider över den vackra gjutjärnsbron förs man därför bokstavligen från mörkret, över vattnet och mot skyskraporna och ljusen som glittrar på andra sidan.

Idag illustrerades också ytterligare en av de förhandskonstruktioner om den här resan som visat sig stämma: den om den den skiftande naturen och de vitt skilda landskap man passerar. Någon dag sedan gungade vi fram genom öknen - ett gruslandskap med enstaka luggslitna buskar och en nästan vitglödgad, alldeles molnfri himmel, idag gungade vi fram på en betongkonstruktion genom ett träsk där marken mellan träden inte var jord utan vatten, och över oss hängde blågrå moln som hällde ut vatten över vindrutan som ur en hink. På avstånd lystes allting upp av blixtar. Den torra, stekheta luften i Las Vegas (det kändes som att stå framför en öppen ugnslucka. Hela tiden. Man undrade när någon skulle stänga den. Som tur var fanns det luftkonditionerade kasinon överallt) är ersatt av en fuktig 35-gradig värme som är bekant för alla som varit i sydostasien.

Texas var exotiskt. Det verkar vara USAs USA, så att säga. Två vanliga slagord på bilar och skyltar längs vägen var: "Everything's bigger in Texas" och "Don't mess with Texas". Det var en påtaglig kristen närvaro överallt och bensinen var jättebillig. De var lokalpatriotiska och vanligt patriotiska (federalpatriotiska?) på samma gång. Mycket support-or-troopsdekaler och mycket texasflaggedekaler. Vid ett tillfälle syntes fyra gigantiska USA-flaggor i samma synfält. Men i Texas är den flaggan aldrig ensam, utan intill vajar en minst lika stor Texasflagga, med sin enda stjärna (Texas är "the Lone Star State"). Det kändes faktiskt lite skönt att komma därifrån. Vi har nu förstått varför Texas är lite obehagligare än de andra staterna, dock: Den dominerande immigrantgruppen var tyskar, vilket förklarar det mesta. För en tysklandskramare som Lushund var det lite svårt att ta till sig detta faktum, men jag blev till slut överbevisad.
Vi bodde i Austin, "the blue dot in a red sea" som den paradoxalt nog totalliberala huvudstaden i USAs näst största delstat kallas. Austin kallas också "weird Austin" ibland, eftersom det med texanska mått är en märklig plats. Det är berömt för att det finns ett band i varenda bar och vi gav oss ut för att uppleva detta, men det var bara en massa sunkiga coverband som spelade "Brown Eyed Girl" och äckelbluesiga versioner av "The Joker".

Innan dess hade vi gjort en elegant kontrastering då vi reste direkt från Las Vegas glittrande, dekadenta, hysteriska, blinkande och strålande finger mot Gud och meningslösheten till Grand Canyons ödmjukande kolossalhet, där de två miljarder år gamla stenarna utan svårighet satte oss på plats i tillvaron (dessutom följde vi upp med att titta på Jupiter i ett av New Mexicos talrika rymdobservatorier. Hade man på något sätt undgått att inse sin obetydlighet inför den hisnande avgrunden tidigare på dagen så kunde man inte blunda längre vid åsynen av tusentals och åter tusentals galaxer, alla med miljarder solar och säkert miljarder planeter i. Kanske miljarder Las Vegasar och Grand Canyons också...) Från en oupphörligt imponerande och rörande illustration av vad människor kan åstadkomma tillsammans, i en värdelös öken mitt ute i ingenstans till en ännu mer imponerande och rörande påminnelse om vår litenhet. På samma dag.

På en spikrak väg i Mojaveöknen

Den kaliforniska delen av den här resan är numera avklarad. Istället har vi slagit in på den väg som var huvudmålet när vår Airbus lyfte oss ut från skogarna mellan Borås och Göteborg för vad som känns som en evighet sedan (det gör ju alltid det när man är bortrest, särskilt om man dessutom reser inom resan, så att säga). Vägen österut.

Precis som man kunde misstänka så har allting varit ur-andan-tagande. Och precis som man kunde misstänka räcker bara Kalifornien till för en månads semester (minst). På tre dagar har vi nu badat och solat på San Diegos stränder, powerturistat* i LA, vindlat oss utmed den dimmiga Stilla Havskusten på Highway 1, frusit och ätit fisk i Santa Cruz för att två timmar senare slå (åtminstone mitt personliga) värmerekord vid ett fyrtiotvågradigt tankningsstopp i Central Valley. Då har vi ändå strukit förhandsfavoriterna Hearst Castle, San Fransisco, Yosemite, vinområdena och de där jätteträden (redwood?) från listan.

Inför uppgiften att omsätta gårdagens inre och yttre resa till läsning inser jag att det nog var lika bra att jag tog mig an den ödmjukare läkarkarriären istället för att ägna mitt liv åt orden, för de jag har räcker uppenbarligen inte till. Jag kan bara konstatera att jag är mycket, mycket glad och, för att slå an en lite amerikansk ton, tacksam över att ha fått framföra en gungande bil från Detroit i Benjamin Braddocks hjulspår, på världens vackraste väg. En tacksam tanke också till de fångar som byggde de till synes omöjliga broarna som bär upp den,



* på 8 timmar: Hollywood boulevard (med bland annat Kodak Theatre och stjärnorna i trottoaren), Sunset Boulevard, Hollywoodskylten med utsikt över hela stan, Mulholland drive, kändishusspottning i Bel Air, palmkantande avenyer och monsterhus för vanliga dödliga i Beverly Hills, Rodeo Drive, bad på Baywatchstranden i Santa Monica och precis innan läggdags Capitol records cirkelrunda lilla skyskrapa.

Änglarnas stad

Det skulle enligt förhandstipsen vara en av de mest exotiska platserna på jorden, och det slog in. En stad med över tio miljoner invånare, som upptar ett område lika stort som skåne. Om man inte kunde förstå varför det här landet i är i krig innan så vet man nu. Jag har sett fler bilar på två dagar är jag sett i hela mitt tidigare liv. I LA fyller motorvägar den funktion som vanliga gator fyller i andra städer. Det vill säga - när man ska transportera sig från en del av stan till en annan för att, säg veckohandla eller köpa lite mjölk och en trisslott, så åker man motorväg (går gör man aldrig. Som Alvy Singer sa när han skulle gå uppför uppfarten till Paul Simons fest för att förlora sin Annie: - I don't believe it, are our feet actually going to touch pavement?). Och det gör alla andra också. Eftersom det bor ganska många i den här stan så blir det ganska många bilar på de där motorvägarna, som alltså måste bli ganska breda. Standard är sex filer i varje riktning, om det är en obetydlig liten återvändsmotorväg till någon glest befolkad stadsdel kanske fem filer. Rekordet är åtta körbanor. I varje riktning. Plus på- och avfarter. Det är majestätiskt att se detta betonghav, och alla de SUVar och pickuper som dansar där.

Ett mer lakoniskt (och säkert mer talande än mina omständliga tirader) sätt att beskriva intrycken är att konstatera att LA är som ett jättestort Backaplan.

Men så smyger sig en behaglig känsla sig på, och man börjar tycka om stället. Nu, efter knappt 48h så är det faktiskt riktigt trevligt...